är at tilgå; hwarföre har icke heller något nämnes om ryggmärg, oxgomar, kalfbris, fårtungor och fötter, med mera som hör til den utomordentliga läckerheten. Man förbehåller sig i des ställe at få gifwa en Landrtiushållerska några nyttiga påminnelser wid fårslagt.
Om hösten på landet, där många får slagtas på en gång, är godt för tiltag skull, at behälla något af räntan, som räcker länge färskt. Hufwuden på alla lam och unga får, som äro tjenligast til stek, och man skulle ledsna wid at förtära på en så kort tid som de knn na hälla sig, läggas, sedan de äro skrädde och handterade på sätt som aftaldt är, i en salt lake, af kallt friskt brunnswatten, och några göpnar salt, til den del, at han står öfwer dem. När laken är wäl smält, och de nerlagde i en rensmaklig bytta, slås han öfwer, och en botten med stenar lägges på, som håller dem ner. När de nyttjas, läggas de i watten öfwer natten i spisen, at det håller sig ljumt, hwilket är angeläget för all slags wattenläggning emedan det då bättre uplöses. On morgonen läggas de imellan en duk som drager wätskan ät sig, til dess de skola stekas; om de äro lagom kokta förut, och handteras som sagdt är, blifwa de så goda som färska. Af fötterna kan man tillaga en sylta emedan de icke äro goda til inbak, sedan hjernan är borta.
