Kalfkött får ej wara rödt, utan hwitt och fett.
Kanel får ej hafwa någon skarp och pepparartad bismak.
Kapris liksom Oliver. De suiä hafwa företrädet.
Karp. De som fås i dammar hafwa en slags dysmak. De som wäga 4 à 5 marker äro bäst.
Kapuner, som Höns. — Korinther som Russin. —
Kramsfogel är bäst om hösten.
Kryddneglikor skola wara swartbruna, sköra och hafwa ett glanslöst utseende.
Kräftor äro fetast och bäst från Maj till Augusti.
Lök. Deraf finnas flera slag. Den runda, hwita är den mildaste, den rödbruna hårdast och starkast, men håller sig äfwen längst.
Mandel. Bittermandel är rent af skadlig om den för gammal. Färskare mandel igenkännes derpå att den är mer hel, och har en friskare smak.
Mjöl skall wara fint, torrt och nästan utan lukt.
Morötter. De röda, såsom sötare, äro bättre än de gula.
Murklor, se Swampar.
Muskotblomma. Har den en smutsgul färg och härsken lukt, så är den skämd. Såsom prof bör man rifwa ett stycke så länge tills det kännes warmt.
Oliver. Är den omgifwande ättikan ännu klar, och äfwen wid skakning förblifwer det, så är waran god. Ett säkrare tecken är dock om frukten ännu är hård såsom ett omoget äpple.
Ostron. Ju färskare desto bättre. Tecken dertill är om man med knifwen blott med möda kan skilja skalen från hwarandra.
Parmesanost. Skall den wara god, bör den hafwa ett smutsgult utseende, wara full af så kallade ögon, men eljest klar, tät och wäl saltad.
Peppar bör wara mer hwit än gul, samt slät och utan skrynklor.
Potates bör pröfwas med kokning innan den köpes. Den mjöliga är bäst.
Rapphöns böra wara unga. Bästa tiden att skjuta dem är under och straxt efter skörden.
Risgryn böra wid gnidning mellan fingrarne ut breda en swag moschus-lukt.
