Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

bjuden dit. En dag i november hade han suttit ensam i en skinnsoffa i Rydbergs kafé, vid tretiden, och sett på skuggspelet av förbigående därutanför. Bland andra såg han arkitekten Randel, byggmästarens yngre son — den äldre var präst — och ett par ögonblick efter kom Hugo Randel in i kafét, såg sig omkring, upptäckte Arvid ensam i en soffa och gick fram och slog sig ned hos honom. De hade träffats några gånger i glada lag och voro du.

— Här skall du få se! hade Randel sagt.

Och han hade dragit upp några ritningar ur fickan. Det var ett förslag till omreglering och ombyggnad av ett av de mest centrala, men fulast bebyggda och i avseende på trafikleder sämst lottade kvarteren i Stockholm.

Arvid studerade projektet, gjorde frågor och fick svar och försökte att sätta sig in i detaljerna. Det hela föreföll honom som en god idé — om den var utförbar kunde han inte göra sig någon mening om.

— Vad tycker du om det? frågade Hugo Randel.

— Bra — men vad betyder det? Jag begriper ju inte mycket av det här.

— Men skulle du inte kunna få in det i din tidning? Jag vill naturligtvis inte ha något för det — vill bara ha det offentliggjort.

— Jag kan ju försöka. Men jag har ju inte något inflytande.

De sutto tysta en minut och sågo på skuggspelet därutanför.


96