året; men dr Doncker har ställt mig i utsikt en liten ledighet i sommar, och jag hoppas då — för första gången på sex år — få återse mitt kära barndomshem.
Jag har under den gångna hösten börjat komma med på ett litet hörn i sällskapslivet i Stockholm. Ett par gånger har jag varit på middag hos generalkonsul Rubin — det är naturligtvis Markel som har fört mig in där. Man träffar där människor av många olika sorter — generalkonsuln för stort hus — och det har ju alltid sitt intresse. Hos direktör Randel — Du har kanske ibland sett hans namn i tidningarna i förbindelse med diverse projekt — har jag också varit bjuden. Även professor Levini har varit så vänlig och bett mig hem en afton, men tyvärr var jag just då upptagen av en nyhet på Operan. Det var nästan min största förargelse under den gångna hösten. Och nu mellan jul och nyår har jag varit ute hos Freutiger i skärgården ett par dar.
Vad mina affärer beträffar, har jag, som Du vet, återbetalat bror Erik de 200. (Markel lånade mig den ena hundralappen, fast han själv har rätt skrala affärer.) Men Freutiger är jag fortfarande skyldig de 500.
Julafton är för oss murvlar en av årets få lediga dagar. Jag for på förmiddagen ut till Sundbyberg och hälsade på min lilla gosse. Han har ett familjedrag — något över ögonen och pannan, något som jag inte kan beskriva, men som ger mig visshet om att han är min gosse.
