Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/110

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vad unionsfrågan beträffar, käre Far, så vet Du ju att jag har en helt annan uppfattning än Du. Framför allt tycker jag att Du är mycket orättvis mot gamle Jean-Baptiste, då Du skäller ut honom för att han inte år 1814 gjorde Norge till en svensk provins. För det första tvivlar jag på att det stod i hans förmåga. För det andra tvivlar jag på att vi hade fått någon glädje av det. För det tredje var han inte ensam om sin mening; den delades i huvudsak av Adlersparre och Järta och andra av ”1809 års män”. Men ett var han ensam om i den tidens Sverige: förmågan att göra det, som blev gjort! Och om sedan hans efterkommande — varmed jag inte enbart eller ens företrädesvis menar hans efterföljare på tronen, utan hela den hittills ledande klassen av svenska nationen — ha fuskat bort hans verk, så kan det omöjligt vara hans fel!

Som sakerna nu ha utvecklat sig, har unionen blivit en svaghet och en fara för Sverige. Norge vill ut ur unionen; ditåt visa alla tecken — konsulatstriden är bara den tillfälligt valda eller tillfälligt sig erbjudande formen och förevändningen. Som sakerna nu stå, kommer Norge att begagna första gynnsamma tillfälle — till exempel ett eventuellt krig med Ryssland — att falla Sverige i ryggen. Som sakerna nu stå, är unionen kort sagt meningslös eller något ännu värre. Att, som den Boströmska regeringen tycks vilja göra, haka sig fast vid status quo: ja, det går till en tid; troligtvis går det i denna kungens tid: men det går inte hur länge som helst. Som sakerna

106