Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hette det förr i världen — fick han Viktor Rydbergs stol i akademien!

En tryckeripojke kom upp med avdraget.

— Får jag se? sade professor Levini.

— Var så god.

Levini ögnade hastigt igenom remsan. Då han kom till referatet av prästens tal, myste han i sitt svarta skägg. Talet var refererat kort och summariskt och utan kommentarer. ”Som ett vittnesbörd om Carl Snoilskys varma religiositet framhöll predikanten, att den döende skalden utan protest hade tillåtit psalmsång i sjukhusets korridorer och trappor”… ”Predikanten slutade med att uttala den varma förhoppningen, att den bortgångne skalden, som i lifstiden hade stått sin jordiske konung så nära, också måtte komma att stå sin himmelske konung lika nära.”

— Det är ohyggligt, sade professor Levini. Ja, ni kan skratta åt det, herr Stjärnblom — men tänk i alla fall på en sak: denna sagolika gamla forntidsrelik sitter i Svenska Akademien och är med om att bestämma vilka som skall ha Nobelpriset!

Markel stod plötsligt i dörren:

— Nå, sade han, det är väl den minsta olyckan. Det kan väl göra detsamma vilka som får Nobelpriset. Nobels testamente var ett idiottestamente, och det är ett olösligt problem att försöka exekvera det på något förnuftigt vis. — Men jag har ett par ord att säga dig privat, Arvid. Kom in här!

Han drog Arvid in i ett halvmörkt rum, ”utrikes-

111