Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

gammalt olyckligt kärleksförhållande till en kvinna, som inte längre var ung, men dock ännu ung nog att bedra honom med nästan vem som helst.



Sommaren gick.

Dagmar Randel tillbragte den med sina föräldrar — det vill säga med sin far och sin styvmor — hennes egen mor var död — på familjens lantställe i skärgården. Arvid Stjärnblom gick i staden längsta delen av sommaren. Ett par tre gånger under sommarens lopp blev han inbjuden att fara ut till Randelsborg — så hette den lilla villan på Värmdön — och hälsa på. Men han var upptagen av sitt arbete i staden. Eller rättare sagt: han vågade inte; han ville så sällan som möjligt vara gäst i hennes familj. Familjen var älskvärd och trevlig nog; men han kunde aldrig lita på Dagmars självbehärskning. Han fruktade att hon närsomhelst med ett oöverlagt ord — till exempel ett litet ”du” i distraktion — eller med hela sitt sätt mot honom kunde röja det, som måste och skulle vara hemligt.

Och hon for ju i alla fall in till staden litet då och då, så att de kunde träffas.

I augusti reste han till Värmland och tillbragte ett par veckor i sitt barndomshem. Där var allt sig likt. Humlerankorna grönskade som förr kring farstukvisten. Och som förr susade vinden genom de stora gamla björkarna. Ingenstädes växa björkarna stora och vackra som där.


115