och den lätta sommarbrisen. Så sträckte hon ut sig på en flat strandhäll, som vågorna slipat blank. Först lade hon sig på magen och lät solen bränna på ryggen. Hon var redan alldeles brun över hela kroppen — lika brun som i ansiktet.
Och hon lät tankarna löpa. Hon tänkte på, att det snart var middag. De skulle ha bräckt skinka och spenat. Och det var nog gott — men det kunde nu inte hjälpas, middagen var i alla fall den tråkigaste stunden på dagen. Fadern sade just inte många ord, och bror Otto satt tyst och tvär. Han hade ju också sina bekymmer, Otto. Det var så trångt på ingenjörsbanan här hemma, och i höst skulle han fara till Amerika. Den enda, som brukade prata vid bordet, var Filip. Men han sade aldrig något, som hon iddes höra på — det var mest bara om prejudikat och juristknep och befordringar och sådan strunt, som ingen människa kunde bry sig om. Det var som om han pratade bara för att någon skulle säga något. Och under tiden letade han med sina närsynta ögon efter de bästa bitarna på fatet.
Och ändå höll hon ju så mycket av både fadern och bröderna. Så underligt — att det kunde vara så tråkigt att sitta vid ett dukat bord med sina närmaste, som hon höll så mycket av — — —
Hon vände sig på rygg och låg med händerna under nacken och stirrade upp i det blå.
Och hon tänkte: Blå himmel, vita skyar. Blått och vitt — blått och vitt — — — Jag har en blå
8
