— Hur gick det där egentligen till?
— Jag var kär, svarade Arvid. Men inte egentligen i henne. Jag var kär i en flicka som jag inte kunde få, därför att jag inte kunde försörja henne. Hon gifte sig med en förmögen man, och det gjorde hon naturligtvis rätt i. Men i samma hus som jag bodde en ganska söt ung flicka, som var biträde i en enklare herrekiperingsaffär i Kungsbacken. Jag köpte litet hos henne ibland, och ett par gånger, då jag kom vid stängningsdags, hade vi sällskap hem. Och vi kysstes litet i trappan. Och den kväll då hon, som jag var kär i, höll bröllop, ville jag också hålla bröllop. Och gjorde det alltså.
— Hm. Konstig moral nu för tiden. — Men för resten har moralen visst alltid varit litet konstig.
— Men till hennes heder måste jag säga, sade Arvid, att hon själv hade en instinktmässig känsla av det tillfälliga och slumpmässiga i saken. Hon hade en ”fästman”, som hon kanske älskade ungefär så mycket som jag älskade henne, eller kanske inte ens det… Men både kvinna och man grips ju ibland av instinkter och begär, som det inte är så lätt att få in under någon sorts rationell eller moralisk synvinkel.
— Jo, jo, sade den gamle. Jag vill minnas att jag har hört talas om det.
De blev en liten paus.
— Hon pockade alltså inte på giftermål?
— Inte ett ögonblick. Hon fattade det bara som en olyckshändelse. Och då jag — inte med egen
