Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Arvid sade:

— Herr kyrkoherde. Jag är född och uppfödd här i socknen och vet alltså, att pastoratet till utsträckningen är mycket stort, men till invånarantal och inkomster ganska litet. Så mycket lättare är jag naturligtvis på det klara med, att ert tillmötesgående i fråga om min lille gosse är dikterat av ren människokärlek. Men det anses allmänt, att fadern bör sörja för sina barn så gott han kan. Det har jag hittills gjort och vill försöka göra det fortfarande.

— Anna, ropade kyrkoherden till sin hustru, får vi litet konjak och vatten!

De sutto på en humlekransad veranda.

— Ja, sade kyrkoherden. Det är en ståndpunkt som jag förstår och högaktar.

De blevo överens om fyrtio kronor i månaden.

Arvid Stjärnblom frågade, vad kyrkoherden hade för intryck av det sedliga tillståndet i församlingen.

— Utmärkt. Mord har inte förekommit sedan 1823. Dråp förekom senast 1896, men var närmast att rubricera som olyckshändelse. Stöld förekommer ungefär en gång var fjärde år, snatteri något oftare. Otukt är den enda synd som blomstrar lika kraftigt här i socknen som i alla andra; men det förenklar saken, bröllop och barndop slås ihop. Och för resten är jag väl inte så lastgammal att vi inte kan lägga bort titlarna? Student 81. Skål, bror!

— Tack. Skål!


120