Efter några dagar kom svar från Alma Lindgren.
— — — ”Jag kan ju ändå ingenting vara för min lilla Ragnar. Och det skulle vara illa gjort av mig att sätta mig emot, att Arvid och Arvids far ställer allt till det bästa för honom” — — —
I september var han åter i Stockholm.
Den första kväll Dagmar besökte honom efter hans hemkomst, hade hon knappt kommit inom dörren förrän hon brast i hejdlös, skakande gråt.
— Men barn… Hur är det, har det hänt något…?
Hon grät och grät.
Äntligen hade hon lugnat sig så mycket att hon kunde tala:
— Min styvmor har fått höra något prat om oss. Och så skvallrade hon strax för pappa. Det var inte av elakhet, för hon är inte elak; men hon lever i skvaller. Och pappa blev förskräckligt ond och tog mig i förhör. Först tänkte jag förstås på att neka, men jag var så skamsen och förvirrad, så jag kände på mig att jag inte kunde. Och så sade jag…
— Ja, vad sade du?
— Att vi var hemligt förlovade.
Han teg. Och hon teg.
— Ja, sade hon till sist, vad ville du annars att jag skulle ha sagt?
