Ett par dagar senare ringde Arvid Stjärnblom, iklädd redingot, på familjen Randels dörr.
Dagmar tog emot honom i tamburen. Hon hade förberett sin far och sin styvmor på besöket.
I stora salongen mottogs han av fru Hilma Randel, direktör Jakob Randels andra hustru.
Några år tidigare hade hon hetat något annat och varit gift med någon annan. Men då direktör Randel blev änkling, skilde hon sig i största hast från sin man och blev fru Randel. Hon var nu omkring de fyrtio — mörk, praktfull och svällande både fram och bak, och i många herrars smak ännu ganska suggestiv. Man såg henne på alla premiärer, med eller utan mannen, och på nästan alla mer eller mindre offentliga fester, och ett par gånger hade hennes toaletter blivit omnämnda i pressen. Det var de stoltaste ögonblicken i hennes liv.
Hon hade inga barn.
Fru Randel tog emot herr Stjärnblom med ett halvt moderligt, halvt litet tvetydigt småleende:
— Ja, sade hon, lilla Dagmar har ju förberett oss på ert besök. Och det är nog så sant, som Anna Norrie sjunger i ”Sköna Helena”: Kärlek måste vi ha, om än aldrig så litet… Min man väntar er inne i sitt rum. Den här vägen!
Hon gick förut och visade vägen:
— Jakob! ropade hon, Ja-kopp!
Direktör Randel stod i dörren till sitt rum:
— Så, det är herr Stjärnblom, välkommen. — Ja,
