Dagmar har ju sagt mig hur det hänger ihop. Vill herr Stjärnblom ha ett glas punsch?
— Tackar.
Direktör Randel var en man på bortåt sextio år. Han hade ett ärevördigt, järngrått patriarkskägg med en vit strimma till vänster. Håret var vitt.
— Tja, sade han. Herr Stjärnblom är tidningsman. Och det lär ju inte vara så dåligt nu för tiden som det var förr i världen. Men i alla fall… Tja… 2,400 om året, och så ger jag 2,000, det gör 4,400, och det blir ju litet knaprigt. Men ungt folk får inte ha för stora pretentioner. Och att börja med kan vi ju lägga bort titlarna. Du får säga farbror. Skål!
— Skål, farbror.
— Skål. Tidningen, som du skriver i, går ju framåt?
— Det gör den nog.
— Jag träffade Doncker på en middag härom dagen. Han ville att jag skulle köpa aktier i tidningen.
— Här kommer jag i en så kallad pliktkollision, sade Arvid. Som medarbetare i tidningen bör jag tillråda farbror att köpa aktier. Men som farbrors eventuella svärson måste jag avråda det!
— Tja, jag har heller ingenting att köpa för! Jag har inte ett öre! Det är dåliga tider. Men här skall du se en tavla, som jag köpte på min resa till Paris för några månader sedan.
Han skruvade upp en elektrisk lampa och före-
124
