Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

visade en banalt och schablonmässigt målad naken kvinna på en divan.

— Vad? Är det inte läckert? Den är av en berömd artist.

— Jaså…

— Vill du se mina ordnar? sade direktör Randel. Och han gick till chiffonjén, fällde ner klaffen och drog ut en liten låda.

Han hade två ”riktiga” ordnar: Vasaorden och S:t Olav. Och han visade dem i deras etuier från juvelerare Carlberg. Men dessutom var han medlem av en mängd privata ordenssällskap — Timmermansorden, Coldinurorden, Neptuniorden… Och han drog upp stora band och stjärnor, band i alla regnbågens färger…

Och till sist:

— Det här är en lönnlåda, förstår du! Här ligger mina frimurarinsignier. Men dem får du inte se! Dem får ingen se!

— Jag är inte så värst nyfiken, svarade Arvid.

— Det är bra. Men du skall gå in i Frimurarorden; det skall man göra medan man är ung. Då kan man komma långt. — Men kan du begripa vad norrbaggarna bråkar om? De ha ju precis lika mycket frihet som vi, eller mycket mera; de har det alldeles för bra, det är hela sjukan. Jag sa till kungen en gång i vintras, på Frimurarorden: Ers majestät skulle ta och flytta över en halv miljon norskar till Sverige och en halv miljon svenskar, helst bland

125