Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Arvid hade sällskap med Markel en bit på hemvägen.

Markel sade:

— Jag är kanske illa underrättad i fråga om din svärfars ekonomiska ställning. Jag trodde att han var ”paff” när som helst. Men det kan ju hända att han kan hålla sig flytande ett par år ännu på sin släkt och sina andra förbindelser. Men så värst länge går det inte…

De skildes i ett gathörn:

— Du hade kanske rätt i alla fall, sade Arvid. Man väljer inte!

— Nej, man gör inte det. God natt!

— God natt!


Arvid Stjärnblom gick hem.

Han drog som vanligt upp sin klocka och hängde den på dess lilla spik över sängen. Han lade nycklar och portmonnä och plånbok och anteckningsbok på nattduksbordet. Men ur anteckningsboken föll det en liten papperslapp på golvet.

Han tog upp den. En liten blyertsteckning. Ett höstligt slättlandskap med nakna pilar och ett stilla, grått vatten och med sträckande fåglar under en mulen himmel. Och på baksidan: ”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.”

Han tänkte efter. År efter år hade denna lilla blyertsteckning och dessa korta ord följt honom, vandrat över från den ena annotationsboken till den

9 Söderberg129