Arvid Stjärnblom gick av och an genom rummen i den lilla våningen vid Kungstensgatan. Till sist stannade han framför en spegel och knöt sin vita halsduk.
Dagmar var redan färdig. Det hörde till hennes förtjänster att hon alltid var färdig i god tid, när de skulle bort. De skulle på middag till generalkonsul Rubin. Det var en dag i början av december 1907.
— Får jag se, sade Dagmar, du har glömt din ring?
Arvid sökte efter den men kunde inte finna den. Det var rent oförklarligt. Han måste ha förlagt den på något märkvärdigt ställe. De sökte överallt, men ringen var borta.
Bildroskan väntade utanför porten.
— Det går inte an att vi kommer för sent till Rubins, sade Dagmar. Du får vara utan ring för en gångs skull. Den kommer väl till rätta sedan… De åkte tysta i det trista decembermörkret.
— Tror du att kungen dör? frågade Dagmar.
Den gamle kungen låg döende.
— Det ser så ut, svarade Arvid.
