— Säg, sade hon, känner ni herr Henrik Rissler närmare?
— Nej, mycket litet. Vi ha träffats några gånger på tidningen.
— När jag ser honom, sade fröken Brehm, har jag så svårt att få något sammanhang mellan honom själv och hans böcker.
— Det var kanske, när jag tänker efter, också mitt första intryck av honom. Men han har väl heller aldrig givit sig ut för att ”vara” någon av sina diktade figurer.
— Men i alla fall… Hans böcker äro så tungsinta, men själv är han alltid glad och livad, åtminstone har han varit det de gånger jag har träffat honom…
Arvid tänkte efter.
— Ja, sade han, det kan ju vara något i det. Men det kommer sig kanske av att han inte är road av att arbeta. Det är kanske därför han ser allting i svart, så ofta han ser sig ställd inför nödvändigheten att utöva sitt yrke. Men så snart han har gjort något färdigt, helst något riktigt dystert och sorgligt, så är han strax glad och livad igen!
Fröken Brehm satt tankfull.
— Skulle det verkligen vara så en diktare ser ut inuti? sade hon.
— Ja, vad vet jag… Jag är ju inte diktare.
…Man hade hunnit till fisken. Det var foreller au gratin. Musiken spelade ”Die Forelle" av Schubert.
140
