Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/145

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vid sin vänstra sida hade Arvid den förtjusande lilla friherrinnan Freutiger. Freutiger var gift sedan ett par år.

Snett över bordet hörde han Dagmar säga till Freutiger:

— Är baron mycket svartsjuk?

Frågan var ju litet indiskret, men Freutiger svarade oförfärat:

— Förfärligt. En gång för många år sen var jag förlovad men en flicka som jag misstänkte för att vara litet lätt på tråden. Till en början var det bara en misstanke, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Men en dag i april gick jag och drev på Karlavägen. Plötsligt får jag se min fästmö komma från Nybrogatan, vända om hörnet utan att se mig och gå Karlavägen fram, ett bra stycke före mig. Min första tanke var naturligtvis att gå ifatt henne; men så föll det mig in: det kan ju vara roligt att se vart hon går. Hon gick in genom en port! Då började jag se rött! Just i det huset bodde en av dem jag misstänkte för att ha litet kuckeliku med flickan — en löjtnant, god vän till mig för resten. Han hade en ungkarlsdubblett på nedra botten — bägge rummen åt gatan, jag hade varit där många gånger och visste precis var varenda möbel stod. Jag stannade och visste ett ögonblick inte vad jag skulle hitta på — jag ville inte gå förbi hans fönster och kanske bli sedd av de två där inne och utskrattad i tysthet. Men jag ville se om gardinerna voro nedrullade. Då fick jag en idé. En spårvagn kom förbi,

141