jag hoppade upp på den och såg i förbifarten, att gardinen var nedrullad för sängkammarfönstret! Nu var jag på det klara med vad jag skulle göra. Jag hoppade av spårvagnen. Såg på klockan: det hade ännu bara gått fyra minuter sedan hon gick in genom porten. För tidigt, tänkte jag. Tålamod i två, tre minuter till. Av en slump mötte jag en bekant, en murvel — hm, ursäkta, en journalist ville jag säga — jag hejdade honom och sade: nu skall du vara mitt vittne, och så skall du få stoff till en skojig artikel för din tidning. Han såg litet förbluffad ut, men jag drog honom med mig fram till fönstret med den fällda rullgardinen, krängde i ett ögonblick av mig överrocken, virade den kring handen och armen och slog in rutan — pang! — och stack blixtsnabbt in den andra handen och drog upp rullgardinen! Jag skall inte försöka skildra den syn, som, och så vidare… Folksamling, poliskonstapel, stor procession till närmaste polisvaktkontor! Historien kostade mig 150 kronor i böter. Men jag hade fått klarhet, och jag bjöd murveln — journalisten, ville jag säga — och ett par andra på en väldig middag med stor fylla!
Det blev ett ögonblicks andaktsfull tystnad bland damerna i Freutigers närhet.
— Är det tillåtet att fråga — Arvid vände sig till sin dam till vänster — vilken sens moral friherrinnan anser att man bör dra ur den historien?
Friherrinnan svarade med halvt fällda ögonlock och ett litet spetsigt leende:
142
