— Att man bör hålla sig till dygden — på nedra botten…
Musiken spelade den venezianska drömvalsen ur ”Hoffmans sagor”.
— Säg, herr Stjärnblom, frågade fröken Brehm, är det av princip ni inte bär er vigselring?
— Nej, svarade Arvid. Jag gör av princip ingenting ”av princip”. Jag har helt enkelt glömt den.
— Kan man glömma något sådant? frågade hon.
— Man kan väl glömma nästan vad som helst, svarade han.
Och han betraktade henne förstulet. Nu först såg han henne egentligen. Den lilla fina profilen under det brunlockiga håret. De sänkta ögonen. Den röda munnen, som lystet sög på en sparrisknopp. Och de förtjusande små brösten, som hoppade upp och ner i urringningen. — Hur gammal kunde hon vara? Omkring trettio år. Det låter illa, när det är fråga om en ”ung flicka” — tänkte han — men i verkligheten är det inte så illa… Och hon var ju i verkligheten snarare en ung änka eller frånskild fru… Plötsligt stod det klart för honom av vem han hade hört hennes ”historia”: det var av Dagmar. — Nej, allra första gången han hörde den var det Freutiger som sade, en gång i Rydbergs läderkafé åt Gustav Adolfs torg, helt kort och summariskt: hon har ett barn med den eller den. Men Dagmar hade berättat historien mera utförligt. Märta Brehm var en av hennes flickvänner.