— Skål, Arvid! ropade Freutiger. Varför har du stoppat vigselringen i västfickan?
Arvid Stjärnblom vände ut och in på bägge västfickorna:
— Jag har inte stoppat den i västfickan, sade han. Jag har glömt den, förlagt den…
— Ja, sade Dagmar, det är verkligen sant. Han är inte av den sortens äkta män som stoppa ringen i västfickan, när det passar. Skål, Arvid!
— Skål, lilla Dagmar!
Det rådde ett oinskränkt förtroende i deras äktenskap. Det förekom aldrig några scener av svartsjuka. Hon kunde inte ett ögonblick tänka sig ens som den svagaste möjlighet, att han kunde bli kär i en annan, då han hade henne. Och han var — av en något annan orsak — aldrig svartsjuk på henne.
— Jag vill göra er en liten bekännelse, herr Stjärnblom, sade fröken Brehm. Jag har några små noveller liggande i en skrivbordslåda. Jag vet inte om det är något med dem; men jag ville så gärna se dem på tryck. Och om jag nu sänder dem till ”Nationalbladet” — vem är det då som bedömer dem och bestämmer om de kommer in i tidningen eller inte?
— Det är Torsten Hedman, svarade Arvid. Men han är för ögonblicket i Grekland. Och jag vet inte när han kommer hem. Men under hans frånvaro är det jag som har den uppgiften, bland många andra, att läsa och bedöma insända skönlitterära manuskript.
— Vill ni då bedöma mina små försök med ett vänligt sinne? frågade fröken Brehm.
144
