på nytt. Och Arvid Stjärnblom kände på nytt egendomliga förnimmelser i högra foten, förnimmelser som stego uppåt till de centralare trakterna av nervsystemet… Och han tänkte: det måtte vara någon ryslig smörja, de där novellerna hon har skrivit.
— — — P. A. von Gurkblad tolkade i korta, kärnsvenska ord gästernas tacksamhet. Man reste sig, på vissa håll med någon möda, och förde sin dam in i ”stora salongen” — — —
Herrarna samlades, liksom i kraft av en naturlag, kring generalkonsulns cigarrlådor: långa, smala ”Manuel Garcia”, medelstora och mera fylliga ”Upmann”, och små nätta ”Henry Clay”. Och för de gäster, som inte kunde tåla eller inte tyckte om en havannacigarr, fanns det också utmärkta bondcigarrer.
Arvid Stjärnblom tog en Manuel Garcia. Han beräknade att hinna röka ungefär en tredjedel av den, innan han skulle till Operan. Han fann sig plötsligt stå mitt i en klunga mellan fröken Hej, Henrik Rissler, Markel, fröken Brehm och andra. Markel hade också en Manuel Garcia.
— Kära fröken Hej, hörde han Rissler säga, ni frågade mig vid bordet varför jag inte ville skriva på er och borgmästar Hindlagens fredsadress år 1905, och mitt svar drunknade visst i sorlet; märkte att ni inte hörde det. Jo; jag hade två goda skäl. Jag är inte krigslysten och blodtörstig; men för det första är jag en känd osedlig författare — det är min enda position, och den är inte ägnad att ge mig
146