— — — Arvid Stjärnblom såg på sin Manuel Garcia. Han hade rökt ungefär en tredjedel. Och klockan var över halv nio. Han måste bryta upp och gå till Operan. Han beräknade att vara färdig med sin recension vid tolvtiden. Vid den tiden kunde han ta en bil och hämta Dagmar och köra hem.
Då han stod i tamburen och krängde på sig överrocken, såg han plötsligt fröken Brehms lilla fina huvud i springan mellan ett par portiärer.
— Måste ni gå redan? frågade hon.
— Ja, sade han.
Hon släppte portiärerna och kom tätt fram till honom:
— Och ni glömmer väl inte vad ni har lovat — — —?
Han såg frågande på henne.
— Vad har jag lovat? frågade han.
— Att hjälpa mig att få in mina små noveller i er tidning.
Han kunde inte i en hast erinra sig att han hade lovat henne det. Men hon var mycket söt, där hon stod tätt intill honom med det lilla fina huvudet böjt som en botfärdig Magdalena — varför skulle hon egentligen vara botfärdig? Med en hastig blick övertygade han sig om att ingen såg dem, så tog han det lilla huvudet mellan sina händer och böjde det ännu längre framöver och kysste henne någonstans på ryggraden. Så lyfte han upp hennes huvud
