igen och kysste hennes mun och sade: vi ses igen! och gick.
Det snöade vått denna trista kväll i december. Det
var tio minuters väg till Operan. Skulle han ta en
bil? Onödig utgift…
Han gick och tänkte på Märta Brehm. Och på Dagmar.
— Varför skulle inte också jag en gång i mitt fattiga liv kunna tillåta mig en liten kärlekshistoria? Man lever ju bara en gång. Dagmar är mycket bra. Men det blir för enformigt med samma kvinna dag efter dag, natt efter natt, år efter år. Jag har nu varit gift med henne i snart fyra år och bokstavligt talat aldrig varit henne otrogen. Men… men jag älskar henne inte! Och varför skulle inte också jag ha plats för en kärlekshistoria i mitt fattiga liv? Jag vill minnas att jag en gång i min första ungdom drömde om ett namn i Sveriges historia. Det ser inte just så lovande ut med det. Varför skulle jag inte då nöja mig med det, som tycks ligga inom räckhåll? — Dumheter. Dagmar måtte väl vara god nog åt mig. Och hon är rädd om hemmets vita gardiner; det bör jag också vara. Och fröken Brehm… Hon vill ha in sina noveller i tidningen, och på det kontot har jag fått en kyss i förskott tack vare Torsten Hedmans resa i Grekland — om han hade varit närvarande hade han fått den… Kan det verkligen ligga något frö till en grande passion i en sådan
150
