Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

början? — Ja, den som lever får se… Han kände ännu hennes lilla spetsiga tunga röra sig som en eldslåga…

Från trottoaren längs Operan såg han på långt håll täta människoklungor utanför tidningarnas depeschfönster. I detsamma mötte han en bekant, en journalist, och han stannade honom och frågade:

— Är kungen död?

— Inte ännu.

…Han gick in i operahuset. Han hade beräknat tiden riktigt; det var mot slutet av första mellanakten då han kom in i salongen och satte sig på sin vanliga plats; publiken hade börjat strömma in. En liten flintskallig herre med sin fru — en hög och smärt och mörk, redan litet gråsprängd dam — trängde sig förbi honom till sina platser längre in på parkett. Arvid kände henne till namnet och utseendet. Hon var den dam, för vars skull Markel en gång på sista slutet av förra århundradet en kort tid hade vistats på en nervklinik. Och han visste att hon hade sett något som ingen annan levande människa hade sett: hon hade sett Markel gråta. — Hon kallades på sin tid ”vandringspokalen”.

Salongen var nu nästan fylld.

Runt omkring sig hörde han sorl och prat: den och den skall skiljas från sin hustru och gifta sig med den och den… Jo, det är så gott som säkert, jag har det från närmaste håll…

Till höger om hans plats stodo ännu två fåtöljer tomma. Två damer gledo in i sista minuten och

151