Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De sutto tysta. Så sade hon, lågt:

— Är du lycklig?

Han teg en sekund.

— Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl leva ändå, så gott man kan.

— Ja, sade hon. Ja, man får väl det.

Sällskapsdamen kom in igen.

De sade intet mera.


Efter teatern gick han till tidningen och skrev i största hast en kort, men varmt berömmande recension över fru Klarholm-Fibigers Senta. Därefter tog han en bil och hämtade Dagmar hos Rubins. Där pågick just en livlig diskussion rörande konungahusets ursprung i rashänseende. Freutiger påstod att de voro judar.

— De äro inte judar, sade Markel. Så långa judar har man aldrig sett! Snarare är det möjligt, att de äro araber. Det är en stark morisk-arabisk insprängning i befolkningen i Béarn. Men för resten kan det ju göra detsamma. Det är mig omöjligt att inse det skymfliga i en härstamning vare sig från det folk, som uppfann Gud, eller från det folk som uppfann siffrorna!

— Jag är för resten lite jude själv, sade Markel; jag är åttondelsjude. Min mormor var halvjudinna, och hennes far var jude. Men han lär ha övergått till den rena evangeliska läran med den enkla moti-

154