mig en stund på söndag — jag reser hem till Stjärnvik måndag morgon, har bara varit inne i Stockholm några dar för att göra julinköp — så dricker jag en kopp te i matsalen kl. halv tre. Jag är ensam. Och där är nästan inga gäster vid den tiden.
Jag har inte ord för vad jag kände i går afton… Efter så många år…
P. S. — Bränn brevet.
Han satt i tankar. — ”Hem till Stjärnvik”… Han
hade sedan i går haft ett hemligt, obestämt hopp att
hon kanske inte längre levde samman med sin man,
att hon kanske bodde i Stockholm. ”Hem till
Stjärnvik”…
Han kastade brevet på elden. Det flammade upp och krullade hop sig och kolnade och blev svart.
— Skall jag gå till mötet, eller skall jag inte?
Han tog upp en tvåkrona ur portmonnän.
— Slumpen får råda. Om det blir kung så går jag, om det blir klave går jag inte.
Och han snurrade slanten på chiffonjéklaffen. Det blev klave. En gång till! — Klave.
— Nå, tredje och sista gången! — Klave.
Han blev förargad, mera på sig själv än på den envisa slanten.
— Barnsligheter! Naturligtvis går jag.
