Staden låg i en tjock, brungrå regndimma. Det var nästan mörkt klockan tolv på dagen. Dödsklockorna klämtade. Det var söndag och människorna gledo fram tysta som i en likprocession. Poppelraden framför Tekniska högskolan stod som en spökvakt. Kungsbacken, som på vackra dagar ger en så förtrollande stadsvy med de tre kyrktornen långt borta i Drottninggatans fond, var förfärlig denna dag. ”Spökslottet” var hemskare än vanligt. Vetenskapsakademiens tunga massa tycktes sova. Drottninggatan var svart i grått; det kändes som en gravstillhet mitt under klockornas dån.
Han gick upp till tidningen. Han hade numera Torsten Hedmans rum för sig ensam. Hedman var för det mesta på resor, och Henrik Rissler, som tills vidare hade övertagit hans värv som teaterkritiker, arbetade sällan eller aldrig på redaktionen men kastade ned sina korta och nedriga recensioner med anilinpenna på blocknotes vid sitt bord på Rydberg. Stjärnblom skötte sedan några veckor, utom musiken, utrikesavdelningen på förordnande. Han hade grundad förhoppning att bli ”utrikesminister” på det nya året. Men det försiggick tyvärr just då ingenting särskilt därute i världen. Några efterdyningar av Eulenburgaffären och Moltke-Harden-processen, det var allt. Han fick fatt på ”Zukunft” och bläddrade i den. Där var en artikel av Harden som intresserade honom. Han satte sig ned vid maskinen och började översätta den.
Han var nästan färdig med den då en tambur-
