pojke anmälde en dam, som bad att få tala vid honom.
— Var så god…
Det var fröken Brehm. I första ögonblicket hade han tänkt: det är Lydia, men varför kommer hon hit då hon har stämt möte med mig på Continental? — Fröken Brehm hade han totalt glömt.
— Varmed kan jag stå till tjänst? sade han, men tillade strax:
— Ack, det är ju sant, det var de där novellerna — har ni dem med er?
Hon studsade. Hon stod förvirrad och blev så med ens litet stel.
— Ja, sade hon, jag har tagit med mig tre. Men om jag på minsta vis besvärar…
— Å, förlåt mig, sade han, jag satt mitt i arbetet, och man kan ju vara lite disträ en och annan gång… Det skall bli mig ett nöje att läsa dem, och jag skall ge svar i morgon eller övermorgon.
— Jag tackar, sade hon. Adjö!
Och med en lätt bugning på huvudet var hon borta.
Arvid Stjärnblom kände sig vid minnet av gårdagen litet skamsen över sitt tvära och korta sätt mot henne. Och han kände sig böjd för att läsa hennes noveller med så vänligt sinne som möjligt. Så snart han var färdig med Hardens artikel och hade försett den med en orienterande inledning och ett par korta anmärkningar till avslutning, satte han sig att läsa dem. Den första var det inte något vidare
160
