Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vaktmästarn skruvade upp en glödlampa och försvann med ljudlösa steg över den tjocka mattan.

De hade flyktigt och formellt tryckt varandras händer. Han vågade knappt se på henne.

Hon hade dagens nummer av ”Nationalbladet” med sig. Hon vecklade ut det och pekade på hans recension av fru Klarholm-Fibiger som Senta i ”Holländaren”:

— Gjorde hon så starkt intryck på dig? frågade hon.

— Jag minns inte, sade han, vad är det jag har skrivit om henne?

Han läste: ”Fru Klarholm-Fibigers röst är av den sorten, som väcker drömmar och illusioner om en lycka över all mänsklig och jordisk lycka, om en vällust över all annan vällust, om salighet och evighet och evig salighet”…

— Så, sade han. Skrev jag alltså verkligen det i natt? Det måste ha varit därför att jag satt vid din sida, då jag hörde henne. För första gången på snart tio år satt jag vid din sida.

Vaktmästaren kom med te och smör och rostat bröd.

Hon sade:

— Arvid — — —?

Han sade:

— Lydia — — —?

Hon sade:

— Älskar du din hustru?


164