Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Han svarade, efter att ha betänkt sig någon sekund:

— Jag älskar henne på lutherskt vis.

— Vad betyder det?

— Å, det gör detsamma — — —

De sutto tysta och smuttade på sitt te. Han tänkte: Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sen?… Älskar jag henne ännu — kan jag älska henne nu, då hon har givit sig åt en främmande man? Eller kanske åt flera — — —

Han sade:

— Lydia. Minns du den gången för snart tio år sen — i Torsten Hedmans rum på Nationalbladets redaktion?

— Ja, jag minns… Litet dunkelt. Men jag minns.

— Minns du att jag frågade dig om något, och minns du vad du svarade?

— Ja… Nej…!

— Jag frågade dig om något. Jag bad dig om något. Och du svarade: Jag vill! Men jag törs inte!

Hon log ett beslöjat leende:

— Sade jag verkligen det?

— Ja.

— Så. — Ja, det var den gången…

Han dröjde med det han ville säga, men det kom till sist:

— Har du kanske möjligtvis blivit litet modigare sedan dess?


165