— Han var alltså så säker på ditt ja, att han köpte den dyra ringen innan han hade fått det?
— Nej. Han hade den förut. Och han berättade en liten romantisk historia om den, som gjorde ett slags intryck på mig — den gången… Han hade haft en ungdomskärlek, någon gång för tjugu eller trettio år sedan, och till henne hade han köpt ringen. Men hon svek honom, innan hon ännu hade fått den. Och han tog det löftet av mig att aldrig mera bära den om jag någonsin svek honom.
— Och det löftet har du hållit — — —?
Hon såg rätt ut i rummet och svarade icke.
Så sade hon:
— Jag kunde ha lust att en gång berätta litet för dig om mitt liv. Inte nu. Men kanske senare. En annan gång. — Kanske helst i brev. Det är långa vinterkvällar där hemma på Stjärnvik. Då sätter jag mig kanske ibland ner och skriver till dig. Men du skall inte svara. Han är så svartsjuk, och han ger akt på vart brev jag får. Han öppnar dem inte, han fordrar inte att få läsa dem. Men han ger akt på dem.
— Så har du det visst i alla fall inte riktigt bra med din man? Lilla Lydia —?
— Det händer ju ibland, sade hon, att vi kommer in på frågan om skilsmässa — det är så långa vinterkvällar där hemma på Stjärnvik! Men vi tar det alltid lugnt och sakligt. Och slutet på visan blir alltid att jag stannar. Han är den starkaste i debatten. Och han är far till min lilla flicka. Och han har pengarna.
168
