kände gråten stocka sig i halsen, den gamla gråten, som han inte hade känt något av på snart tio år.
Men de sutto bägge stela och korrekta som två mannekänger och stirrade rätt ut i rummet.
— Det fattades bara, hörde han henne viska — han hörde det som i en dröm — det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din!
Och som i en dröm såg han, att hon helt stilla strök smaragdringen av fingret och lade den i sin lilla handväska.
— Kom, viskade hon.
Han kom med ens till sina sinnen igen:
— Nej, nej, sade han, det går inte an. Vi kan inte gå tillsammans uppför trappan och genom korridoren. Vilket nummer har du?
— 12.
— Första våningen?
— Ja.
— Det är bäst att jag går före. Jag går upp i läsrummet. Du sitter kvar här en minut eller två. Sedan går du upp och in i ditt rum. Jag står i dörren till läsrummet och ser var du går in. Och sedan passar jag på ett ögonblick då ingen finns i korridoren och kommer in till dig.
— Ja, ja.
— — — Han stod i dörren till läsrummet. Hon kom uppför trappan, hon gick in i sitt rum. En städerska syntes någonstans långt borta i andra ändan av korridoren. Hon försvann i en dörr,