Arvid Stjärnbloms förhoppning om utrikesposten i ”Nationalbladet” gick i uppfyllelse på nyåret 1908, och då han på samma gång fortfarande var musikrecensent, förtjänade han nu litet över fem tusen om året. Och han behövde dem. Svärfaderns bidrag till hushållet hade torkat in redan året förut. Tack vare Dagmars sparsamhet och ordningssinne, och tack vare ett banklån på 2,000 med Doncker och Freutiger som borgensmän, hade det likväl lyckats dem att få det att gå ihop.
Den gamle Jakob Randel höll dock ännu sina affärer gående. Men han hade inte längre sin gamla vigör och övertalningstalang. Ännu kunde han visserligen någon gång, då han var i gott humör efter en god middag, svära på att han skulle lämna minst hundra tusen efter sig åt vart och ett av sina barn, när det en gång behagade den högste att kalla honom hem. Men fem minuter efter kunde han säga: i nästa vecka slår jag tammefan vantarna i bordet! Men när ”nästa vecka” kom, gav han en stor middag med statsrådet Lundström som glansnummer. Statsrådet
