Månan han skiner.
Vattnet glittrar lugnt och kallt.
Syren, jasminer
sprida vällukt överallt.
Fjäriln i guld och grönt
glimmar på blomman skönt,
masken snart krälar ur sitt grus,
masken snart krälar ur sitt grus.
Sången klingade rent och vackert ut över vattnet. Två gamla fiskare, som lågo med en sump och lade ut långrev, vilade från sitt arbete och lyssnade.
— Bravo, ropade gubben Stille från bryggan.
— Åja, det där gör du inte illa, Lovén, sade baronen, utom det där med ”masken krä-ä-älar”. Det ligger bättre för Filip. Men goddag på er allihop! Goddag, lilla tjyvgubben, har du någon konjak? Visky har vi med oss. Goddag, lilla fina, vackra, söta, mum-mum — baronen ledsagade var artighet med en ridderlig fingerkyss — fröken Lydia! Goddag på er, pojkar!
Baron Freutiger var en brunbränd och väderbiten teaterrövare med ett svart Nebukadnezarskägg. Han hade inte så långt kvar till de femtio, men han hade bevarat sin ungdom genom att taga livet lätt. Sorger och bekymmer fastnade inte på honom. Han hade annars varit med om åtskilligt, och själv brukade han säga, att bland det jäkligaste han varit ute för var en gång då han blev hängd för häststöld i Arizona. Och det var sant, att han i sin ungdom hade varit familjens olycksfågel och prövat lyckans växlingar
14
