Lundström hade med förvånad ovilja bevittnat det barnsliga experimentet med den första vänsterministären och därefter återtagit sin naturliga plats vid konungens rådsbord.
Arvid hade en gång efter en sådan middag, modig av vinet, frågat vad herr statsrådet ansåg om kvinnans rösträtt.
— Mum-mum, svarade statsrådet Lundström.
Men han tillade strax i något vänligare ton:
— Statsråd, mum-mum…
Arvid avstod från att försöka finna meningen i detta orakelsvar. Men Dagmar förklarade senare för honom att meningen var den, att han skulle säga ”farbror” till farbror Lundström, liksom hon gjorde. Han var ju kusin till hennes döda mor. Och han höll alltid ett litet snällt och vänligt tal, var gång han var på middag där i huset. Nu sist hade han ju knackat i glaset och sagt:
— Mum-mum. Det har gått upp och ner här i världen för vår vän Jakob Randel. Mum-mum. Ibland opp, och ibland ner, mum-mum. För närvarande tycks det vara opp, att döma av den förträffliga maten och de utsökt goda vinerna. Mum-mum. Jag ber därför de närvarande att förena sig med mig i en skål för värden och värdinnan! — Mum-mum — värdinnan och värden, vill jag säga!
— — — Dagmar hade blivit litet ledsen första gången hennes fars bidrag till deras hushåll torkade in. Men han hade tröstat henne så gott han kunde:
176
