nan i allt vad människolycka heter. Jag tillämpade hans idé på honom själv och lät honom förbli i sin illusion.
Du skall aldrig fråga mig något om honom som jag älskade. — Å, Arvid, gör jag dig illa med det ordet älskade? Men det måste stå. Ty det är sant. Eller det var sant.
Jag älskade dig för tio år sedan, och jag älskar dig nu. Men då — för litet mer än fyra år sedan — hade du så länge varit alldeles borta för mig. Och jag hade nyss läst din förlovningsannons i tidningen. Och jag ville leva en gång, jag också.
Mera säger jag inte om detta. Jo, jag kan säga att det inte varade länge. Ett år, ungefär.
Det andra lilla dagboksbladet här är från den tiden, då det blev slut.”
Han tog det lilla bladet och läste:
Alltså slut. Var det alltså bara det? Inte annat? Inte mera?
Vissna blad virvla om i blåsten därute. Vissna blad segna ned på trädgårdsgångarna. Det står astrar på mitt bord. Och ett vissnat blad dansar in genom fönstret och segnar ner på papperet.
Inte annat — inte mera…
Han tog åter brevet och läste:
”Och nu, Arvid, skall du vara min domare. Jag lägger min sak i dina händer, och du får döma mig
182
