Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/188

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

kan säkert lätt bli skild från sin man; han är rik. Men jag? Min årsinkomst är just inte något att dela på… Och Dagmar? Vad skall jag säga till henne? Att jag inte älskar henne, att jag aldrig har älskat henne? Det blir ju Götterdämmerung och Ragnarök för henne! Skall jag påminna henne om ”frihetslöftet”?

Han log vid minnet av detta barnsliga löfte. De hade en gång under förlovningstiden, inte långt före bröllopet, givit varandra det högtidliga löftet, att om en av dem en dag ville bli fri, skulle den andra inte göra något för att hindra det. Det var för resten hon som hade fordrat detta löfte — sådana löften voro vid denna tid nästan allmänt bruk vid förlovningar och giftermål, men visade sig naturligtvis alltid betydelselösa när det kom till allvar.

Och Anna Maria och lilla Astrid — skulle de växa upp utan någon far? Och kanske snart nog få ”en ny pappa”…?

Nej. Han sköt undan tanken på skilsmässa som något otänkbart. — Och Lydia sade ju inte heller i sitt brev det minsta som kunde tyda på att hon hade tänkt sig den möjligheten — inte ens något som tydde på att hon själv hade i sinnet att försöka bli skild från sin man.

Han tänkte igen på hennes brev. Det kom knappast som någon överraskning för honom att hon hade haft en älskare. Hans instinkt hade redan viskat något i den vägen till honom sist de voro samman, decemberdagen på hotellet.


184