Jag kunde med möda få fram ett litet ”tack”.
Vi sutto ännu länge och stirrade in i de slocknande glöden. Så sade vi varandra godnatt och gick var och en in till sig.
I dag efter frukosten talade vi om det praktiska och detaljerna. Han ville ge mig fem tusen om året (utan villkor). Men jag stod vid mitt: två tusen. Jag vill inte ha mera av hans pengar än jag behöver för att leva. Han sade, att ett så ringa underhåll kunde ge anledning till prat och förtal av allt möjligt slag — folk måste tro, att jag hade brutit min äktenskapliga plikt och därför blev avskedad med en spottstyver… Men jag stod vid mitt. Jag bryr mig inte om vad folk pratar. Och jag ville inte ha mer än jag tyckte att jag hade gjort rätt och skäl för — någorlunda… Och lyx har jag aldrig brytt mig om. Med en liten lägenhet på två rum i Stockholm, och möbler till den, har jag allt vad jag kan önska, sade jag. Då bad han att åtminstone få ge mig pengar till möblerna. Och det sade jag tack till.
Och nu är det ordnat så, att jag i början av nästa vecka reser till Köpenhamn i sällskap med Ester (Ester Roslin, en släkting till Markus, som är mera god vän med mig än med honom — det var henne jag var i sällskap med på Operan) och senast om fjorton dar är jag fri. Fri — fri!
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
190
