Det var en liten visa av Tosti: Quando cadran le foglie… ”När trädens blad de falla”…
— Jo, sade han, nog kan jag det…
— Minns du?
Ja. Han mindes. Han hade gnolat den för henne en gång för mer än tio år sedan i en syrenberså i en liten trädgård…
Hon satte sig vid pianot och sjöng, med sin spröda, rena, kanske av sinnesrörelse litet darrande röst:
När trädens blad de falla och bort du går
att min grav uppsöka i helga mullen —
långt bort i vrån det lilla korset står,
och blommor små smycka den gröna kullen…
Om du då plockar för lockarna dina
de blommor som mitt hjärta fött.
så vet, det är sånger som jag tänkt, men icke skrivit,
är kärleksord, som till dig ej sagda blivit.
Han stod bakom henne och smekte henne lätt över
håret, då hon hade sjungit sången till slut:
— Ja, sade han, jag minns. Den lilla visan sjöngs så mycket på den tiden. Det var visst Sven Scholander som hade bragt den på modet. Nu hör man den så gott som aldrig mer.
…De sutto vid fönstret i mörkningen. En ensam, mörkviolett sky gled långsamt fram högt över kyrktornets spets. Lyktorna tändes där nere i staden under dem. Inga små barn lekte längre mellan gravarna på kyrkogården. Stjärnorna blänkte fram, en
196
