De sutto tysta. Hon höll hans högra hand mellan sina händer. Det mörknade mer och mer. Det rödspräckliga kyrktornet hade blivit svart mot den kallblå marshimmeln.
Hon sade:
— Minns du den gången på Continental, i december?
— Om jag minns…
— Hur kunde jag våga? På ett fint och korrekt hotell! Jag måste ha varit alldeles galen. Det kunde ju när som helst ha kommit någon och sökt mig, Ester till exempel, och knackat på dörren. Dörren stängd, och ingen som svarar. — Vad skulle vi ha gjort? Vad skulle jag ha gjort?
— Ja, det är inte så lätt att säga…
— Å, Arvid, vi måste vara förfärligt försiktiga. Sådana galenskaper kan vi aldrig tillåta oss mer… Och du kan inte komma hit till mig så ofta, att det kan väcka uppmärksamhet i huset. Och vi kan aldrig tänka på att gå ut tillsammans eller ens att stanna och prata i en halv minut, om vi råkas ute.
— Nej, naturligtvis…
De sutto tysta. Därnere flämtade en och annan gaslykta mellan de gamla trädskeletten. Och däruppe i det kalla blå brunno Venus och Mars.
Så sade hon:
— Minns du att jag frågade dig, den gången på Continental: älskar du din hustru?
— Ja…
198
