— — — Och åter…
…Hennes ögon stodo vidöppna, hennes blick var allvarsam och stor och fast, hennes överläpp drogs upp en smula, och hennes sammanbitna tänder lyste i halvmörkret — — — — — — — — — — —
— — — —De vaknade bägge. De sutto upprätta. Två skuggliknande ansikten, som erinrade blekt om deras, stirrade emot dem — långt bortfrån tycktes det, fast rummet var så litet — ur spegeln med de två ljusen.
Klockan närmade sig fem.
— Skall vi sitta en stund vid fönstret och se på stjärnorna? sade hon.
Hon lånade honom en badkappa. Själv svepte hon in sig i sin aftonpäls.
Det syntes inga stjärnor mer — de båda stora hade gått ned, och de små hade redan slocknat i den bleknande gryningen. Men i sydväst, helt nära kyrkspiran, stod månskäran, gul i det blånande blå.
De sutto hand i hand.
Hon satt med huvudet lätt framåtböjt och blicken ut i det blå.
Hon sade:
— Nyss stod månen till vänster om kyrktornet. Nu kryper han in bakom spiran, och om en liten, liten stund kryper han fram igen till höger. Detsamma har jag sett så många, många gånger: att månen rör sig från vänster till höger. Och en gång, det var någonstans vid Rivieran, kom jag att tala om det med Markus. Men han sade, att månen i
