— Inte fan. Jag utställer aldrig. Jag säljer ändå. Men jag var inne och tittade på’t i förra veckan. Och nog fanns där att se på. Där var en dansk, som hade målat en sol som man faktiskt inte kunde se på, utan att det sved i ögonen. Duktigt gjort! Men det kan inte fan följa med och lära sig alla moderna tjyvknep. Jag är gammal. Skål, Lovén! Du dricker ingenting, Stjärnblom, skål! En gång på åttitalet började jag känna mig så djävligt omodern och fick lust att följa med min tid. Solskenet var inte på modet längre, och mina tallar började man bli trött på. Då smockade jag ihop en ”Uthuslänga i ruskväder”. Jag var lömsk på att sälja den till Fürstenberg eller Göteborgs museum. Men har ni sett på fan: den hamnade i Nationalmuseum, och där sitter den ännu. Då var jag nöjd och gick tillbaka till mitt gamla. Tja!
— Skål, lilla tjyvgubbe, sade Freutiger. Du och jag, vi ha sett till botten i världsskojet. Lovén kan bara se åt höjden, eftersom han är tenor. Och Stjärnblom är för ung. Ungt folk ser bara sig själva och betraktar oss äldre som staffage i tavlan. Eller hur, Arvid?
Lydia spratt till vid namnet. Arvid… Hur kunde någon annan få kalla honom så?
— Skål! svarade Stjärnblom.
— Gaska upp dig, gosse, fortfor baronen. Sitter du och längtar hem till dina berg i Värmland?
— Där finns inga berg att tala om, sade Stjärnblom.
