Det föll honom in att köpa den åt Dagmar.
Stackars Dagmar, tänkte han där han gick, stackars lilla Dagmar… Hon går där hemma glad och munter och lika säker på mig som Luther på bibeln; hon anar ingenting och misstänker ingenting och fruktar ingenting. Jag har alltid trott — ja, man vet ju så litet om sig själv — men jag har alltid hittills trott, att jag var en uppriktig natur. Utan all överdrift naturligtvis; jag flyger inte på mina bekanta på gatan och säger dem min mening om dem. Men jag har i alla fall gått och inbillat mig, att uppriktighet och en viss rent ointresserad kärlek till sanningen hörde till de djupaste grunddragen i min natur. Och nu, när jag har råkat in i förhållanden som göra lögn och list och förställning till snart sagt dagliga nödvändighetsartiklar — nu visar det sig till min överraskning att jag alls inte är så dålig på det området heller…
Nu denna sista natt hade han inte kommit hem förrän vid sextiden. Men han hade redan tidigt på kvällen telefonerat till Dagmar från tidningen, att Hans Bergling var i staden och att de skulle supa litet tillsammans. Och då visste hon på förhand att han inte skulle komma hem så snart.
— — — Dagmar blev mycket glad och överraskad av den lilla presenten.
— Är det en rubin? frågade hon.
— Nej, sade han.
— Är den oäkta då?
