Helge Ande! Hjärtats nöje,
bästa skatt och högsta tröst!
Du till andakt själv mig böje,
då jag helgar Dig min röst.
Överallt ditt tempel står,
där du heligt offer får;
låt min själ därtill utväljas,
att Du må i henne dväljas.
Kärlekseld och nådens källa,
vishets brunn och sannings And,
du kan samvetet friställa,
när det tärs av syndens brand.
Giv min anda vittnesbörd,
att av Gud jag varder hörd.
som ett barn utav sin fader;
så är jag förnöjd och glader.
Du äst nådig, mild, saktmodig
som en duva, men flyr bort
ifrån den, som vred och blodig
har ett sinne stolt och stort.
— — — — — — — — —
— — — — — — — — —
Efter gudstjänsten tittade de litet på Sten Sture
den äldres grav och biskop Rogges tofflor och några
andra historiska saker. Och utkomna på
kyrkogården satte de sig på en bänk i skuggan av domkyrkans
gamla röda tegelmurar. En begravning, en
fattigbegravning, med en blek och finnig ung präst och
några få fattigt klädda sörjande gingo förbi dem.
