Ofta sutto de vid hennes fönster i kvällskymningen, medan stadens larm brusade så fjärran att man kunde höra vinden viska i de stora, gamla trädens kronor.
En sådan kväll sade hon:
— I dag mötte jag honom, som jag älskade förr.
Han svarade ingenting. Han satt med hennes hand i sin, och han släppte den.
— Inte så, viskade hon. Det var inte för att göra dig illa jag sade det. Vi möttes av en slump, gick några steg tillsammans, pratade litet om likgiltiga ting. Och då jag hade skilts från honom, kunde jag alls inte förstå att jag en gång har älskat honom.
Arvid kände vid dessa ord en glädje som om det strömmade varmt blod åt hjärttrakten. Men det var bara i allra första ögonblicket. Redan i det nästa blev han lite tankfull.
De sutto tysta.
— Vad tänker du på? frågade hon.
— På ingenting…
— Alltså på något som jag inte får veta?
— Jag tänkte på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting.
216
