Och sommaren gick.
En dag i augusti skrev Dagmar i ett av sina brev, att hans far var sjuk. Hans förr så starka hälsa hade varit vacklande hela sista året, men han hade hållit sig uppe tills för ett par dagar sen. Men nu låg han till sängs, och det var kanske osäkert om han skulle stiga upp mer. Han var ju sjuttiofyra år.
Arvid skyndade till Lydia med brevet.
— Å, är det du? sade hon förvånad, då hon öppnade för honom. Och hon tillade — med något hårt i rösten som han aldrig förr hade hört hos henne:
— Men jag har ju sagt dig att du inte får komma till mig annat än när jag väntar dig. Jag kunde ju ha någon på besök, Ester Roslin eller någon annan…
Han blev litet stel.
— Det är något särskilt i dag, sade han. Min far är sjuk. Han skall kanske dö. Jag måste resa till honom.
— Sätt dig, bad hon. Och förlåt mig om jag talade litet hårt till dig nyss. Man skulle aldrig tala hårt till den som man har kär…
218