människorna på en tid, då de så gott som mangrant trodde på helvetet, levde och syndade som nu, eller mycket värre. Gumman i fråga kände jag sedan många år och visste, att hon i all sin tid hade varit en präktig kvinna, en kärnkvinna. Jag tror, att det, som i verkligheten höll henne tillbaka från brottet, var något helt annat, något som inte stod klart för henne själv och som inte heller jag kan finna ord för. Det är i allmänhet svårt att finna ord för sådant. Att finna ord för det väsentliga, det verkligen avgörande… Jag märker det mer och mer ju längre jag lever. — Och sådant som detta hör för resten till de stora sällsyntheterna i min själavård. I de allra flesta fall måste jag säga att folket här i församlingen min hjälp förutan tar ”helvetet” ganska lugnt. Bonden har här i landet ofta lika gott förstånd som prästen. Och läseriet är på retur. ”Läsarna” bli gamla och dö bort, och deras barn bli avfällingar i stora massor: de ha haft en så sorglig och glädjelös uppväxttid, och när de bli stora och råda sig själva ta de skadan igen…
Och han tillade, i det han reste sig för att gå:
— Värmlänningarna är i det hela ett vaket och kvicktänkt folkslag. Om man får tro en uppgift från 1634, kunde redan då så gott som varenda bondpojke och flicka här i stiftet läsa och skriva. Och de ha en urgammal kärlek till sång och dans och musik. I ett sådant folkslag kan läseri och helvetesfruktan gripa omkring sig epidemiskt då och då, men de slå inga djupa rötter i folket.
