Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/229

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

människorna på en tid, då de så gott som mangrant trodde på helvetet, levde och syndade som nu, eller mycket värre. Gumman i fråga kände jag sedan många år och visste, att hon i all sin tid hade varit en präktig kvinna, en kärnkvinna. Jag tror, att det, som i verkligheten höll henne tillbaka från brottet, var något helt annat, något som inte stod klart för henne själv och som inte heller jag kan finna ord för. Det är i allmänhet svårt att finna ord för sådant. Att finna ord för det väsentliga, det verkligen avgörande… Jag märker det mer och mer ju längre jag lever. — Och sådant som detta hör för resten till de stora sällsyntheterna i min själavård. I de allra flesta fall måste jag säga att folket här i församlingen min hjälp förutan tar ”helvetet” ganska lugnt. Bonden har här i landet ofta lika gott förstånd som prästen. Och läseriet är på retur. ”Läsarna” bli gamla och dö bort, och deras barn bli avfällingar i stora massor: de ha haft en så sorglig och glädjelös uppväxttid, och när de bli stora och råda sig själva ta de skadan igen…

Och han tillade, i det han reste sig för att gå:

— Värmlänningarna är i det hela ett vaket och kvicktänkt folkslag. Om man får tro en uppgift från 1634, kunde redan då så gott som varenda bondpojke och flicka här i stiftet läsa och skriva. Och de ha en urgammal kärlek till sång och dans och musik. I ett sådant folkslag kan läseri och helvetesfruktan gripa omkring sig epidemiskt då och då, men de slå inga djupa rötter i folket.


15 Söderberg225