Genom det öppna fönstret hördes lilla Ragnars klara och rena barnröst sjunga:
Mandom, mod och morske män
finns i gamla Sverge än
kraft i arm, mod i barm,
ungdomsvarm i bardalarm.
Ögon blå då och då
le i blomsterdalar där,
vilda som en storm på hav,
milda som en tår på grav.
Arvid hade bara fått ett enda litet brev från
Lydia, sedan han reste. Men i detta lilla korta brev
fanns det en rad, en mening, som var sådan att han
aldrig ville skiljas från det brevet. Han bar det
ständigt på sig. Och då han var ensam, läste han
det åter och åter.
Men på de sista två veckorna hade han inte hört något från henne. Hon var väl inte sjuk? Varför svarade hon inte på hans brev? Var eftermiddag, då posten kom med hans två dagar gamla tidningar, ilade han med feberhast igenom dem och dröjde ångestfull vid varje olycksfall och dödsfall… En gång stirrade han skräckslagen på namnet Lydia i en dödsannons… Men det var bara en liten tre månaders flicka. Och i samma tidningsnummer läste han bland giftermåls- och kärleksannonserna på baksidan denna: ”Går förbi ditt fönst. v. morgon. Kunde
226
