varma tankar taga gestalt, bleve ditt rum i det ögonbl. fyllt av rosor. Lydia.”
Han log för sig själv då han läste annonsen:
Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde…
Och hans blick gled över till annonsen närmast under: ”Äktenskap: ADJUNKT önskar inl. bekantsk. m. bild. dam (helst lärarinna) omkr. 30 år, frisk (även tänder!), lång l. medellång, musikal. Svar m. fot. märkt ’Sverige 1908’ till”…
Stackars sate, tänkte han. Han bor naturligtvis i någon liten landsortshåla…
Och närmast därunder stod detta korta tillkännagivande: ”Jag kommer kl. 9. — S.”
Och han tänkte: Ack, hur många små tragikomedier och Boccacciohistorier och Maupassant-noveller kunde inte en diktare få stoff till bara ur tidningarnas annonsspalter! Men jag är nu en gång ingen diktare och ville inte heller gärna vara det… Allt annat hellre än det!
Och han tänkte vidare:
Vad är det för ett underligt dubbelliv jag för? Detta kan ju inte fortgå i längden. Jag älskar en kvinna och är gift med en annan. Och denna andra, Dagmar, anar ingenting ont. Det är ju inte en normal mans liv. Det är ett liv, som på sin höjd kunde ursäktas om jag vore diktare. Ty en diktare ursäktar man ungefär vad som helst. Ingen vet egentligen varför; men så är det. ”Diktare” betraktas som mindre tillräkneliga personer.
